Shelach
Moshe skickar 12 spejare (en från varje stam) till Kanaan (det gamla namnet för Israel) för att se hur landet ser ut och dess invånare. Spejarna reser runt i hela landet och när de kommer tillbaka efter 40 dagar så berättar de att det är ett land som flyter i mjölk och honung. Men människorna som bor där är väldigt starka och deras städer har starka murar omkring sig som borgar. De sa att de till och med hade sett jättar. Och de berättar för folket att landet och dess folk kommer att bli väldigt svårt att besegra. Fastän två av spejarna, Kaleb och Yehoshua, inte håller med i detta så tror folket på den bistra rapporteringen och springer till Moshe och klagar.
G‑d blir jättearg och vill döda allihopa, men Moshe ber honom att inte göra det. Han påminner G‑d om att han är en barmhärtig G‑d. Då bestämmer G‑d att de ska få leva, men ingen av dem ska få gå in i landet Israel förutom Kaleb och Yehoshua. Alla andra ska få leva och dö i öknen. Så säger han åt Moshe att ändra riktning och resa tillbaka in i öknen.
När folket får höra att de ska få stanna i öknen i 40 år istället för att leva i landet Israel, så inser de sitt misstag och de blir väldigt ledsna. En del av dem sa, ”OK vi förstår att vi har syndat, men nu är vi redo för att tåga in i landet”. Så gick de uppför berget och gör sig redo för att gå in i landet. Moshe säger till dem att det är försent, det kommer inte att gå bra för dem för Hashem är inte med dem. De gick i alla fall, men förlorade stort mot Amalekiterna och Kanaaniterna.
I denna parasha får vi lära oss om mitzvan att ta challa – när vi bakar bröd så måste en bit av degen ges till G‑d. Idag, när vi inte har ett Tempel, så tar vi en liten del av degen och bränner den innan vi bakar brödet.
Vi får lära oss om tzitzit, som är fransar som hänger från hörnen på ett klädesplagg med fyra hörn. När vi ser fransarna så påminner det oss om vilka vi är och de mitzvot som G‑d har sagt att vi ska göra.