Haazinu
Större delen av den här parashan är en sång. Moshe sjöng den här sången för det judiska folken på samma dag som han dog. Sången handlar om allt de som det varit med om tillsammans, om misstag de begått, och en påminnelse om att även om G‑d blir väldigt arg ibland så kommer Han aldrig att lämna dem. Här är några verser från sången som heter Haazinu (precis som parashan) som betyder ”lyssna”. Kom ihåg att eftersom det är en sång, så är oden ibland lite ovanliga, med en del omskrivningar och liknande:
En påminnelse om hur G‑d tog hand om dem:
”Ty Herrens folk är hans del, Jakob är hans arvedels lott. Han fann honom i öknens land, i ödsligheten där ökendjuren tjöt. Då tog han honom i sitt beskydd och sinvård, han bevarade honom som sin ögonsten. Liksom en örn lockar sin avkomma ut till flykt och svävar upp ovanför sina ungar, så bredde han ut sina vingar och toghonom och bar honom på sina fjädrar. Herren ensam ledde honom , och ingen främmande gud jämte honom. Han förde honom fram över landets höjder och lät honom äta av markens gröda. Han lät honom suga honung ur hälleberget och olja ur den hårda klippan”.
Tillrättavisning och kritik:
”Din klippa, som hade förr dig, övergav du, du glömde G‑d, som hade gett dig livet”.
G‑ds ilska för att de syndat:
”När Herren såg detta, förkastade han dem, ty han förtörnades på sina söner och döttrar. Han sa: Jag vill dölja mitt ansikte för dem , jag vill se vilket slut de får. Ty ett förvänt släkte är de, barn i vilka ingen trohet är.
På slutet kommer G‑d tillbaka till sitt folk:
Jubla, ni hedningar, över hans folk, ty han hä,nas sina tjänares blod, han utkräver hämnd av sina ovänner och bringar försoning för sitt land , för sitt folk.
I slutet på parashan så säger G‑d till Moshe att han ska gå till berget Nebo. Därifrån kan han se landet Israel, men han kan inte gå in i landet. Efter han har sett landet, så kommer hans själ att återvända till himmelen och han kommer att dö.