Historien om Chanuka

Israel under syriskt styre

De händelser, som vi firar minnet av varje år vid Chanukatiden, inträffade under Andra Templets tid för cirka 2 200 år sedan. Det judiska folket hade återvänt från den babyloniska fångenskapen till Israel och återuppbyggt Heliga templet i Jerusalem. Men folket var fortfarande undergivet främmande stormakter – först Persiska riket och sedan Alexander den stores ockupationsarméer. När Alexander dog, delades hans stora kungadöme upp mellan hans härförare. Efter en maktkamp, som omfattade alla nationer i Mellanöstern, kom Israel under helleniskt styre. Det var grekiska kungar som regerade från Syrien.

 

”Galningen”

 

I början var hellenernas regim ganska välvillig, men snart besteg en ny kung, Antiokus IV, tronen. Han förde ett blodigt krig mot judarna, ett krig som hotade både deras fysiska och deras andliga existens.

 

Under åren med grekisk dominans hade många judar börjat lägga sig till med den grekiska kulturen och dess njutningslystna, hedniska livsstil. Dessa judiska hellenister blev villiga schackpjäser i Antiokus plan att utplåna alla spår av judisk religion. Templet invaderades, vanhelgades och berövades alla sina skatter. Ett stort antal oskyldiga människor fick sätta livet till och de, som överlevde, fick betala tunga skatter. Antiokus reste en staty av Zeus på Heliga altaret och tvingade judarna att under hot om dödsstraff knäböja framför den. Dessutom förbjöd han judarna att följa deras heligaste traditioner, som att fira sabbaten och att omskära sina söner.

 

Antiokus gick så långt att han utropade sig till en gud med namnet Antiokus Epifanes den gudomlige. Men t.o.m. hans egna gjorde narr av honom och kallade honom för Antiokus Epimanes, d.v.s. galningen.

 

Vändpunkten

 

I alla städer och byar restes altare med statyer, som avbildade de grekiska gudarna. Soldater samlade ihop judarna och tvingade dem med våld att offra till grekiska avgudar och att delta i andra omoraliska handlingar, som grekerna brukade ägna sig åt. När Antiokus trupper slöt sitt grepp om nationen tycktes judarna inte längre kunna göra motstånd.

 

Det var i den lilla byn Modi’in, några kilometer öster om Jerusalem, som ett enda hjältedåd vände Israels stridslycka och förändrade det judiska folkets öde för all framtid. Mattatias, den gamle hasmoneiske prästen, steg fram och utmanade de grekiska soldaterna och de, som fann sig i deras krav. Uppbackad av sina fem söner attackerade han trupperna, dödade avgudadyrkarna och förstörde avgudabilden.

 

Med ropet ”Den som är för Herren, följ mig!” begav sig han och en modig skara stridsmän till bergen, där de samlade ihop sina styrkor för att störta förtryckaren Antiokus och hans medlöpare.

 

Gerillakrig

 

Mattatias armé, som nu stod under Mattatias son, Juda Mackabis befäl, växte i antal och styrka för varje dag. Med bibelordet ”Vem är som Du, G‑d” på sina sköldar slog de i skydd av mörkret ner på de syriska trupperna och skingrade förtryckarna för att sedan återvända till sina läger i bergen. Med en armé på endast 6 000 man besegrade de en tungt beväpnad syrisk bataljon på 47 000 man.

 

Antiokus blev rasande och sände en ännu större här mot dem och i det mirakulösa avgörande slaget vid Bet Tzur avgick de judiska styrkorna med segern. Därifrån fortsatte de mot Jerusalem, där de befriade staden och återtog templet. De rensade helgedomen från avgudabilderna, reparerade altaret och förberedde sig för att återuppta gudstjänsterna på plats.

 

En kruka olja

 

Ceremonin att tända Menorans ljus spelade en central roll i de dagliga gudstjänsterna i Templet. När man nu skulle återinviga Templet, kunde man bara finna en enda liten kruka med ren, helig olivolja. Den skulle bara räcka för en dag,  och man visste att det skulle ta mer än en vecka att framställa mer olja på det sätt som krävdes.

 

Oförfärade tände mackabéerna i glädje och tacksamhet Menorans lågor med den lilla mängden olja de hade fått tag på och återinvigde Templet. Genom ett under och som en bekräftelse på styrkan i deras tro brann oljan inte upp, utan lågorna sken klart i åtta dygn. Året därpå bestämde våra visa att vi skulle minnas denna segern över vår religions och nations förföljelse genom ett åtta dagars Chanukafirande.

 

 

Jason och Menelaus

 

På hebreiska hette han Joshua, men som så många andra hellenister (judar som härmade grekerna) ändrade han namn och tog namnet Jason. Han mutade kung Antiokus för att denne skulle avsätta översteprästen och utnämna Jason till det eftertraktade ämbetet. Detta var början till slutet för Tempelprästernas integritet.

 

”Översteprästen” Jason lät uppföra en idrottshall i närheten av templet och fortsatte att korrumpera (förstöra) andra judar med hedniska seder och utsvävande bteende. Men det dröjde inte länge förrän en annan helleniserad jude, Menelaus, slog Jason i hans eget spel och köpte befattningen som överstepräst med en ännu större muta, som denne betalade med guldkärl, stulna ur templet.

 

Då samlade Jason ihop en armé och anföll Menelaus i den heliga staden och dödade han många av sina egna landsmän. Antiokus tolkade dessa inbördes stridigheter som en revolt mot tronen och sände sina trupper till Jerusalem, där han plundrade Templet och mördade tiotusentals judar.

 

Alexander knäböjer för översteprästen

 

Talmud berättar att när Alexander den store och hans segerrika armé ryckte fram mot Jerusalem möttes de av en delegation av stadens äldste, ledd av översteprästen Shimon HaTsadik. När Alexander såg Shimon närma sig satt han av sin häst och knäböjde framför den lärde judiske mannen.

 

Alexander förklarade för sina förvånade män, att han varje gång han drog ut i strid, i en vision, såg någon som liknade denna överstepräst leda de grekiska trupperna mot seger. Av tacksamhet och djup respekt för judarnas andliga styrka var Alexander en god och generös regent. Han ställde in beskattningen av judarna under sabbatsåret och skänkte djur som skulle offras i sitt namn i templet.

 

Tyvärr visar historien att Alexanders arvtagare inte fortsatte i hans välvilliga fotspår.